Buddleja, även kallad fjärilsbuske, är en fantastisk fjärilsväxt. De vackra, långa blomkolvarna har mängder av små blommor som lockar till sig fjärilar, humlor och andra insekter och den är väl värd att plantera i trädgården.

I mina trakter, zon 4 i Uppland, kan man behöva ta till en del knep för att den ska klara vintrarna så bra som möjligt. Jag har tidigare skrivit om vad du kan göra för att öka chanserna för fjärilsbusken att överleva vintern så läs gärna det inlägget om du vill veta mer.

På våren får jag ofta för mig att busken dött under vintern, trots att jag vet att den brukar vara sen. Men så låter jag den bara vara och till slut kommer det några små gröna blad och jag kan andas ut - än en gång - och skära bort de torra grentopparna som är kvar ovanför de spirande bladen.

Igår när jag var ute på promenad så gick jag genom ett villaområde när jag plötsligt fastnade med blicken på en trädgård som skilde sig lite från mängden. Här fanns den vanliga gräsmattan, äppelträdet och häcken kring tomten, men det var inte allt. Här syntes det att någon tänkt till om växtval och innehåll och dessutom lagt en hel del tid på trädgården.

Det fanns inga strikta raka linjer, det var ogräs här och där och så klart fanns möjlighet till förbättringar - sådär som det alltid gör i en gammal uppväxt trädgård. Det som fångade ögat var snarare de knotiga träden, genomtänkta växtval och framförallt en stor dos charm. Egentligen inget märkvärdigt men en trädgård att njuta i och av. Men ändå, vilken skillnad mot vissa av de andra tomterna jag passerade. Det gör så oerhört mycket med några rabatter, träd och buskar för att få en mysig och ombonad känsla.

Jag kan inte låta bli att (något sorgset) nämna de gånger jag sett en gammal fin trädgård som tagits över av nya krafter som plötsligt får för sig att alla (!) gamla knotiga och själfulla träd tas ner. Antagligen till förmån för en soligare trädgård. Men vad är skönare än att sitta i svalkan under ett knotigt gammalt äppelträd en solig het dag i mitten av juli? Och tänk så mycket av platsens charm som går förlorad med träden. Sorgligt var ordet.

I vilket fall, jag tar några inspirationsbilder lite snabbt så där i förbifarten (det känns alltid lite kymigt att rikta kameran mot någon annans trädgård, som att smygtitta i garderoben på en husvisning ungefär, men vad gör man inte när det dyker upp något inspirerade..?) och börjar sedan gå vidare.

Då får jag se en dam med en hund komma gående bara en bit bort. Precis när vi möts och hälsar, så där som man gör när man möter någon på en annars tom gata, säger damen; - Jag såg att du tog kort, vad var det du fotade? Jag hade ju nästan förväntat mig en skopa ovett, men damen såg så vänlig ut och log intresserat så jag sa att det var en så fin trädgård och att jag tog några bilder för att ha i minnet.